Det skulle inte kunna hända igen efter andra världskriget. Inte efter kalla krigets slut. Inte nu, när kommunismen, detta ”ondskans imperium”, äntligen besegrats av Demokratin och Den fria marknaden. Inte ”mitt i Europa”. Men det hände igen ändå. I Jugoslavien 1991–1999. Krig ”mitt i Europa”.

“Världssamfundet” verkade stå handfallet när grannar massakrerade, torterade, fördrev grannar. Maktlöst inför alla sönderskjutna byar och ”etniska rensningar”. Uppgivet inför allt fler rapporter om mass-slakter, koncentrationsläger och systematiska våldtäkter. Som bäst kunde man skicka lite hjälpsändningar och inrätta ”skyddade zoner” i FN:s regi. Utan att ge FN mandat att försvara dessa ”skyddade zoner”. Däremot förstod politiker, journalister, historiker, experter och de tongivande professionella intellektuella snart varför det som inte skulle kunna hända igen, ”mitt i Europa”, hade hänt igen ändå: Det berodde förstås på den primitiva, grälsjuka Balkan-mentaliteten. På Tysklands sammansvärjning med storkroatiska fascister mot Serbien. På folkmordiska drömmar om ett Storserbien. På USA som ville slå sönder Europas sista socialistiska stat och inlemma spillrorna i sitt globala imperium. På Balkans Hitler, den serbiske presidenten Milosevic. Eller bara på ett ödesdigert utbrott av ren och skär ondska. Efter att ha läst seriejournalisten Joe Saccos intensiva, gripande och märkligt upplyftande porträtt av människorna i ”skyddszonen” Gorazde, som i över tre år hållit stånd mot bosnienserbernas belägring och tunga angrepp, förstår man inte längre varför det som inte skulle kunna hända igen hände ändå. Däremot har man kanske blivit lite klokare. På ett djupt oroande och skrämmande sätt. Och man anar att det som inte ska kunna hända igen, inte efter ”Jugoslavien”, kan hända igen. Även ”mitt i Europa”.