Parallellt med att Tove Jansson skrev och ritade sin dagspresserie om mumintrollen, skrev hon också romaner om dem.

I jämförelse med Tove Janssons muminböcker, särskilt de senare, har hennes och Lars Janssons muminserie ett större och öppnare universum, där figurerna mer fritt rör sig i samhället och världen (och sedermera rentav i historien, med hjälp av en tidsmaskin). Figurgalleriet är bredare och rörligare och tonen mer lättsamt samhällssatirisk. I ett par fall har Tove Jansson utnyttjat idéer och element från serieepisoderna i sina senare prosaberättelser, som när serieepisoden "Den farliga vintern" fick låna ut en del inslag till boken "Trollvinter", och på samma sätt serien "Mumin och havet" till boken "Pappan och havet".
De flesta serierna har dock helt egna historier. Några av de återkommande figurerna i serieversionen saknar motsvarighet i böckerna. Dit hör den lurvige skurken Stinky (som förutom serien enbart är med i bilderboken "Skurken i muminhuset") och den rosenälskande polismästaren. Vid jämförelse med Filifjonkan som bor alldeles ensam i böckerna, så har Filifjonkan i serierna ett helt hushåll, bestående av tre barn, hembiträdet Mabel och en ko. Figurernas karaktärer är också något annorlunda. Man kan säga att seriernas mumintroll har sin egen kanon eller kontinuitet, skild från romanerna – men inte mindre "riktig" för det, eftersom det ju faktiskt är Tove Jansson som själv ligger bakom båda.
Det blev till slut 73 olika episoder av Mumin-serien.